– Sztuka miesa (En bit kött), sa jag med ett skratt till min vän Dorota när vi letade bland köttbitarna i kyldisken. Sztuka miesa brukade de servera på gamla Pod Kominkiem i Suwalki i nordöstra Polen på 60-talet. Jag tyckte att det var rätt udda med en maträtt som hette *en bit kött*. Och till det serverade de klumpig potatismos.
– Åååh, sztuka miesa, sa Dorota drömskt. Det som är så gott …
Här uppstod en kulturkrock.
Jag mindes en fattig krog på landet för fyrtio år sedan, trist miljö, oengagerad personal, oinspirerad mat. Jag såg framför mig senigt kött, potatismos med hela potatisbitar.
Dorota mindes söndagsmiddagarna i sin polska familj: Sztuka miesa är en bit fint oxkött, sa hon. Det får koka i buljong och är jättegott. Och potatismos lagade man på ett annat sätt än i Sverige. Man kokte potatisen tills den nästan var helt sönderkokt. Sedan hällde man ut vattnet och stänkte över smält smör. Läckert, sa Dorota.
Lite snopet erinrade jag mig att jag nyligen såg något liknande på en bra restaurang i Sverige: på menyn beskrevs det som ett sätt att ta vara på potatisens fina smak.
Kanske är detta ett gammalt sätt att tillreda potatis, kanske har det gått ur modet. Kanske är det på väg tillbaka. Som ung gäst i det kommunistiska Polen förutsatte jag att vi i Sverige gjorde saker på det rätta sättet.
Idag har jag ätit mycket gott på många polska restauranger. Pod Kominkiem i gamla Suwalki hade inte stått sig i den moderna konkurrensen. Inte heller mot den måttligt stimulerande svenska ringbaren på 60-talet. Men de hade uppenbarligen koll på att potatismos inte måste vara vispad med elvisp.
Gunilla
